Perfume Genius – Jag vill börja med Perfume Genius, för nu har jag upptäckt honom (Mike Hadreas) på allvar. Jag tror Michael hade med låten Mr Peterson på någon lista 2010, men det var inte förrens släppet av Put Your Back N 2 It som jag insåg storheten. Musiken är ofta lofi, knaster och inspelat på avstånd, och det gör de personliga texterna ännu mer närgångna, mer personliga, och musiken påminner en hel del om dokumentären Tarnation.
Riddarna – Aldrig hört talas om bandet, och bloggen sa inte så mycket förutom citat som ”Detta är ett av de bästa svenska skivsläppen år 2012 och jag blir tårögd av lycka över att få lyssna på detta mitt i melodifestivalshysterin” och ”Jag är stum och lycklig”. Lite Bob Hund/Babian punk/rock/pop.
Spiritualized – Ända sedan det fantastiska albumet Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space så har jag väntat på en värdig uppföljare. De har släppt en del bra album, men frågan är nog om det inte är med Huh? som Jason Pierce verkligen hittat tillbaka. De långa, melankoliska låtarna som sakta byggs upp till ett storslaget klimax som ett religiöst Oasis, trots att Pierce enligt utsago inte är troende. Trots en dålig spelning för några år sen på Berns hoppas jag på att de även live återgår till deras forna jag från slutet av 90-talet, och väntar ivrigt på ett biljettsläpp i stockholm snart!
Young Prisms – En blandning mellan tidiga The Cure och The Pains Of Being Pure At Heart gör dem högintressanta, fast med en risk att de förblir en typisk britt hype som får mer blogginlägg än lyssnare. Jag börjar min lista med introt Outside bara för jag gillar att försöka bygga upp lite stämning innan min favoritlåt Dark Parts.
Shearwater – Månadens ”pick-me-up” låt är definitivt Shearwater – You as You Were. Om man går ut i vårvädret med stora hörlurar och hög volym så kan man inte bli annat än på bra humör. Och det var inte helt självklart att jag skulle välja just den från albumet Animal Joy, för det finns mer att hämta där. Kanske inte världens mest nyskapande och utmanande pop/rock, men bra musik är bra musik.
Om du däremot vill ha ett riktigt nyskapande och utmanande album så är det Dylan Ettinger – Lifetime of Romance jag skulle rekommendera. Eller ja, rekomendera vet jag inte, det är nog det jobbigaste jag lyssnat på sen… ja, länge. Men det hindrade inte Pitchfork att ge den en 7.9 av 10! Ingen kommentar.
Här har det ramlat in några gamla rävar i min lista. Damon Albarn har producerat legenden Bobby Womacks nästa skiva som ska heta The Bravest Man in the Universe. Den ska komma ut under 2012.
Bobby släppte sin första soulskiva 1968 vid namnet Fly Me To The Moon. Många av hans låtar har haft stor betydelse i film världen. Bland annat med hans cover på California Dreamin i Andrea Arnolds 2009 film Fish Tank. Den är med flera gånger bland annat när huvudrolls karaktären Mia i början av filmen lyssnar på sin Walkman CD och går upp till ett gäng ungdomar som står och dansar. Hon fortsätter att lyssna på sin egna låt och börjar dansa till den. Några av de andra börjar att reta henne då slår Mia en av dem rakt på näsa. Senare i filmen till en audition säger hon att de ska spela spår 17 vilket är samma låt från skivan The Best of Bobby Womack. Lyssna på Across 110th Street så ser du öppning-scenen i Quentin Tarantinos film Jackie Brown. Samma låt är även med i Denzel Washington filmen American Gangster.
Andra gamla gubbar på listan är Dr. John som jag oftast har tyckt spelar lite knasig jazz. Men fick mer uppskattning efter HBO serien Treme om New Orleans där han har små framträdanden. En bra serie om en stad efter Hurricane Katrina, om dess återuppbyggnad och jazzen i stan.
Dr. John är en pianist som blandar blues, jazz, pop, rock med boggie woogie och zydeco. Han började sin karriär sent 50-tal men blev känd tidigt 70 tal. Han blev mest känd för sina framträdanden som liknade Mardi Gras och Voodoo.
Chicago syskonen Natalie Bergman (sång) och Elliot Bergman (saxofon, synt) bildar bandet Wild Belle. Med ett sound från Chill-wave till gruppen The Specials två toners punk. Natalies röst är något mellan Sara Cracknell från Saint Etienne och Santigold. Jag har även lagt till Santigolds senaste singel Disparate Youth i listan så ni kan jämföra och kommentera.
Att bilda ett band under psykologi lektionen i gymnasiet känns annorlunda. Men så är även musiken från Alabama Shakes, med vibbar från gammal roots rock till moderna soul. Bandet hette med sina 4:a medlemmar förste bara Shakes, men för att inte bland ihop med alla andra band med samma namn la de till Alabama efter deras delstat. 2011 signade de med Rough Trade Records. Debut skivan släpptes 1:a April 2012 med namnet Boys & Girls.
När det kommer något nytt från Island får man inte missa det. Så sent som 2010 bildades 6 manna bandet Of Monsters And Men. De var med och vann Islands Battle of the bands 2010. Efter det blev de hyllade i tidningen Rolling Stone som det nästa Arcade Fire. Se nedan deras spelning för Spotify sponsrat av Rolling Stone Magazine. Eller klicka på länk här.
Brothertiger – Efter att ha lyssnat flitigt på låten Real Life, som vi haft med i tidigare listor, blev jag glad när så albumet Golden Years dök upp på Spotify. John Jargo försöker fånga ”the carefree and woozy feelings of summer ease”, vilket jag tycker är en perfekt beskrivning av musiken. Av en slump såg jag att han spelar på fredag på debaser Slussen, utmärkt!
Orbital – Bildades redan 1989 av Paul och Phil Hartnoll. Namnet kommer från den ringled, Orbital motorway, som går runt London. Jag lyssnade en del på dem på 90-talet, speciellt den smått fantastiska Halcyon And On And On och även albumet In Sides. De är nu tillbaka med en ny singel där Zola Jesus sjunger, som jag tyvärr missade igår när hon spelade på Debaser Slussen. Tyckte inte hon var så bra förra gången, men det berodde nog mest på ljudkvalitén.
Alt-J(∆) – Började spela in låtar när de gick på Leeds universitet, och spelade live under namnen Daljit Dhaliwal och Films tills de tillslut bytte till den matematiska symbolen för förändring, delta, som man får fram med tangenterna alt+J på tangentbordet. Kanske lite pretentiös och udda popmusik, men klart intressant.
Rival Sons – Är ett sånt band som egentligen inte gör något nytt, känns som man hört det många gånger förut, men de gör det helt enkelt bra. Att de kommer från LA kanske låttiteln kan skvallra om, men att det är Storm Thorgersen som gjort omslaget kanske inte alla vet. Han är nog mest känd för att ha gjort omslaget till Pink Floyds ”Dark side of the Moon”, men även band som Led Zeppelin, The Mars Volta och Muse. Jag vet inte var de fått albumnamnet ”Pressure and time” ifrån, men jag såg nyligen Nyckeln till frihet (Shawshank redemption) och där har ju Morgan Freeman ett känt citat: ”That’s all it takes really, pressure, and time. That, and a big goddamn poster”, så det är ju en möjlighet .
Jag börjar listan med ett band från Falun som heter Francis. Men en bra video och låt fick det mig att vilja veta mer om bandet. Men mycket har jag inte fått fram från detta indiepopband. Medlemmarna är Petra Mases, Jerker Henriksson, Tim Grundtman & Petter Nygårdh, alla från Dalarna. Denna låt kommer från deras nya EP. En fullängdare släppte de under 2011. Eftersom SXSW håller på just nu i Austin, Texas, kan jag berätta att de spelade där 2010. Lyssna även på Simian Ghosts remix här.
Реги́нa Ильи́нична Спе́ктор (Regina Spektor) föddes i Moskva men växte upp i New York. Hennes musik ligger i en genre av anti-folkmusik. Men det är inte stor skillnad på hennes musik och folkmusiken. Istället för en gitarr har hon ett piano. Första gången jag såg Regina live var år 1 av Way Out West. Det regnade men ingen brydde sig för hon hade sådan utstrålning från scen. Efter några låtar minns jag att det slutade regna och solen kom fram. Kändes som om hon hade regisserat det hela. Vi får se hur hennes 6:e skiva låter när den kommer ut senare i år. Det intressanta är att Mike Elizondo som har producerat skivan i vanliga fall jobbar med Dr. Dre och Eminem, mest förknippad med hip hop.
Tänk dig LCD Soundsystem men frontat av Arial Pink – då har du typ den androgyna Adam Bainbridge. Under namnet Kindness släpper han sin musik. Skivan är producerad av Philippe Zdar från Cassius. Man känner igen soundet från Cassius (fast softare) och andra artister som Philippe har pruducerat, t.ex. Hercules & Love Affair och annat från skivbolaget DFA.
Lowlakes sound har jämförts med Coldplay och Antony and The Johnsons. Det kan man höra mycket av i deras singel Song for Motion. Ljudbilden är som ett Coldplay på lugnande medel och sången påminner om Antony Hegarty. Själv valde jag låten Buffalo till listan då den inte sticker ut lika mycket från resten av låtarna.
Beth Ditto är tillbaka med sitt The Gossip (eller Gossip som de heter nu). Hennes soloskiva hade några intressanta spår men inte alls lika bra som Gossip. Första singeln från detta punkiga dansband känns bra. Hoppas på mer när Joyful Noise släpps i maj. Beth har en otrolig närvaro live och en stor humor på scen.
Phantograms Ep har äntligen släppts hos Spotify. Den släpptes i butikerna november 2011. Här med låten Don´t Move. Jag är ett stort fan av deras första skivan Eyelid Moves från 2009. Lägger ofta in några av deras låtar i spellistor och lyssnar då och då på skivan. De gör även en del intressanta musikvideos. Se videon här till Running from the Cops. Sarah Barthel och Josh Carter kommer ifrån Saratoga Springs, NY. Bandnamnet har de tagit från en optisk illusion. Musiken, som de spelar in i en lada i norra New York state, kallar de för ”street beat” och ”psych pop”. Lyssna gärna på deras första skiva här.
Som vanligt när Bob Hund släpper en skiva har vi med någon av deras låtar i vår lista. I Rikards förra lista valde han den poppiga danslåten Låter som miljarder. Själv valde jag den mycket lugna låten Såå nära. Jag gillar deras texter och här hör man dem verkligen.
Ni kanske redan har förstått att vår blogg har sitt namn från en av Bob hunds låtar Fantastiskt. Se hela låttexten på deras hemsida här.
Jag anser dessutom att det okända är helt och hållet på min sida!
Sista låten är första samarbetet på 30 år mellan Vincent Clarke och Martin Gore, därav det löjliga namnet VCMG. 1981 var de tillsammans i ett litet band som heter Depeche Mode. Vince var endast med på första skivan Speak and Spell, som han skrev. Efter det tog Martin över som huvudförfattare. Skivan är fortfarande bra och passar in i dagens 80-talsretromusik. Vincent startade senare några andra band. Det mest framgångsrika var Erasure.
Skivan Ssss är en e-post-skiva då de aldrig träffades utan mailade varandra låtarna fram och tillbaka över kontinenten då Vince bor i Main och Martin i Kalifornien. Denna skiva är mycket hårdare och tyngre än något de gjort tidigare, mer hård dunka dunka. Låten Flux, som jag har valt, är lite mjukare är resten av skivan. Rikard som i helgen lyssnade igenom min lista tycket låten lät som Precious utan att veta vilka författarna var till låten. Vad tycker ni? Låter Flux som Depeche Mode-låten Precious?
Eftersom jag varit bortrest kommer här en något försenad feburarilista, denna gång med många för mig okända artister:
Cloud Nothings - Detta lo-fi band som kommer från Cleveland, Ohio, släppte sitt senaste album Attack on memory i januari i år, som enligt Dylan Baldi är ett mörkare och tyngre album än tidigare. Till skillnad från soundet är han en smal och lite töntig sångare som berättar att han ofta inte får vara på de festivaler där han spelar, eftersom han är under 21 (intervju här).
Graphics – Detta är andra låten med Graphics som kommer med sen oktoberlistan så från och med nu kommer kommer jag ha lite koll på vad 19åriga Alfie MacGibbon från London tar för sig i framtiden. Ett piano, en guitarr, en mic och dator med pro logic är allt han använder för att spela in sin grymma electronica.
Porcelain raft – Inte nog med att man missade M83, fick precis reda på att Mauro Remiddi under namnet Porcelain Raft var förband också, typiskt. En av årets indiegenombrott spekuleras det på PSL.
Jag blev så glad när jag såg att The Notwist har släppt en ny singel. Tror det var 1998 (Shrink) när jag först hörde talas om Martin Gretschmann och bröderna Michael och Markus Acher. Detta tyska band startade som ett punkigt rockband, men som tur var bytte de till ett mycket lugnare sound som är en liten blandning av elecronica, ambient och lite jazz. Men det punkiga finns kvar. För dig som vill lyssna lite mer på The Notwist så har du mina favoriter här. Oj det blev en bra best of-lista. Märker att jag har svårt att byta spellista.
Folkmusikern Anaïs Mitchell från Vermont gjorde en kritikerhyllad folkopera-skiva 2010. Den fanns högt uppe på årslistorna. Den har fortfarande det högsta gemensamma toppbetyget hos Any Decent Music som samlar betyg på nysläppta skivor. Mer info från dem här. Folkoperan som sedan blev skivan skrevs 2006, som sedan sattes upp av Ben T. Matchstick 2007. Skivan Hadestown har funnits på Spotify men nu får du leta andra alternativ för att lyssna på den t.ex Grooveshark. Jag lyssnade en hel del på flera av spåren när den kom ut. För att anknyta till Rikards Januarilista så var det Ani DiFranco som 2004 signade Anaïs till skivbolaget Waterbug Records.
First Aid Kit har vi skrivit om här tidigare och jag hade med dem i min december lista. Där berättade jag att Micke Mogis från Bright Eyes producerade deras skiva och att sångaren Conor Oburst sjunger på låten. Nu finns det en välgörenhets-låt med Bright Eyes som självklart systrarna från First Aid Kit sjunger med på. Jag var bara tvungen att ha med den låten.
Lyssnade tidigare i dag på P3s program PP3. Där väljer de en låt som blir veckans låt. Låten de valde fanns med på deras egna D-lista (i rotationen), men till min förvåning var det en av de första låtarna jag lade till i denna månadens spellista för några veckor sedan. Jag tycker självklart att det var ett bra val av låten Defalt av Django Django. Musiken skulle jag klassa som ”konst” psychedelica. De 5 medlemmarna möttes på konstskola i Edinburgh 2009. Den lite för tjatiga låten Wor var med i en reklam för Coca Colas energidryck Burn.
Errors har jag haft med för några år sen. De släpper lite spretiga dans/elektronica-skivor, men det finns ofta några bra låtar att välja ut. De jämförs ibland med Gold Panda, Holy Fuck och The Twilight Sad.
The Twilight Sad är ett band från Kilsyth i Skottland och det hörs när de sjunger sin mörka indie-rock. Deras 3:e fullängdare kom precis ut här i februari. Den har mer influenser av Krautrock och industri musik än indie-rock.
The band describes their sound as ”folk with layers of noise,” and music critics have described the band as ”perennially unhappy”.
Stay+ (som uttalas Stay Positive) spelade i fredags i Stockholm på Debaser men tyvärr hade jag inte tillfälle att se dem. Förut hette de Christian AIDS och gör kontroversiella musikvideos. De gillar sin anonymitet så jag vet inte mer om dem än det som finns på Wikipedia eller Kulturbloggen. Se videos till de låtarna jag valt Fever och Dandelion. Tycker inte de är så farliga.
Gotye är en 32-årig belgare/australiensare som är multi-instrumentalist. Jag valde låten State of The Art, men det är inte den låten som fått Wouter ”Wally” De Backer all uppmärksamhet, utan det är en massa covers på hans låt Somebody That I Used to Know som gått och blivit viral. För att förstå bör ni söka på låten och se originalvideon, sen se först covern sen parodin på covern. Se nedan.
Oj vilken bra lista det blev! Massor med nya intressanta släpp, massor med bra låtar!
The Big Pink – Släpper nu sitt andra album, och jag tror verkligen de kommer att ”Stay Gold”, nya skiven är bra den med (du kommer väl ihåg dominos?). Blir alltid lite imponerad när någon slår igenom snabbt och stort, men sen håller igen och faktiskt vågar vänta i 3 år med uppföljaren.
Expensive Looks – Många av de andra banden behöver nog knappast presenteras, så istället så kan det vara intressant att höra att det är Alec Feld som står bakom Expensive looks, som är hans första album under det namnet. Mer info från The Guardian och Dagens skiva.
Nils Frahm – En av mina minst kända favoriter från 2011 är Nils Frahm, som jag hoppas kommer till Sverige snart, förhoppningsvis Södra Teatern, skulle passa honom perfekt. Upptäckte att spotify hade slängt ut en sampler från hans senaste skiva, och låten familiar är ju helt fantastisk.
Ani Difranco – En av mina största favoritartister har länge varit Ani Difranco, dock måste jag medge att jag inte riktigt hängt med i hennes skivsläpp de senaste åren. Jag kommer ihåg att hon berättade när Alanis Morisette var stor så blev Ani alltid jämförd med henne, och Ani’s svar var ”Ja, och innan henne så blev jag jämförd med Melissa Etheridge, och innan henne K D Lang, jag börjar bli trött på att vara jämförd med andra…”. Hearse är en riktigt bra låt från senaste skivan Which side are you on? som tyvärr inte når upp till t.ex. hennes storhetstid med Dilate.
Grimes - May 23, Kägelbanan Dans Dakar - May 25, Gula villan på Stockholms universitet The Tallest Man on earth - May 31, Södra teatern The Tallest Man on earth - Jun 1, Södra teatern Deadmau5 - Jun 2, Hovet OFF! - Jun 14, Debaser Slussen
men även band som Led Zeppelin, The Mars Volta och Muse. Jag vet inte var de fått albumnamnet ”Pressure and time” ifrån, men jag såg nyligen Nyckeln till frihet (Shawshank redemption) och där har ju Morgan Freeman ett känt citat: ”That’s all it takes really, pressure, and time. That, and a big goddamn poster”, så det är ju en möjlighet 
.
