Listan: November 2012
Vitalic – Pascal Arbez är 36år och gör dansmusik under namnet Vitalic. Vi var många som såg fram emot att se honom live i sthlm sommaren 2011, men han ställde in i sista sekund, djävligt irriterande. Hoppas han gör ett nytt försök! My Friend Dario är en av hitsen från OK Cowboy från 2005, som är ett helt fantastiskt album, tyvärr tycker jag inte tredje albumet Rave Age kommer i närheten av tidigare album. Jag börjar även se en trend att nya dans/electronicaakter nu börjar gå mer åt pophållet med deras nyare släpp, som t.ex. The Presets – Ghosts, Digitalism – 2 Hearts, och Passion Pit – Carried Away. Det är tråkigt, och jag förstår inte varför de ska frångå ett vinnande koncept, de har ju blivit uppmärksammade för låtar som Passion Pit – Sleepyhead, Digitalism – Zdarlight och The Presets – Are You The One?
Goat – En ”vidunderligt kreativ grupp” som Fredrik Strage beskriver dem i DN, när han recenserar albumet World Music som släpptes nyligen. Med hull och hår ger de sig in i sjuttiotalets psykadeliska rock, och lyckas faktiskt, något som i sig är en bravad. De döljer sig bakom masker och säger att de kommer från Korpolombolo och sysslar med voodoo, vilket kanske inte helt är bekräftat i verkligheten, men det känns ändå skönt med ett pretentiöst band som inte är ironiska.
The Luyas – Jag tänker på Stereolab när jag hör The Luyas från Kanada spela sin experimentella konst-pop. Jag vet inte om man kan höra det, men tydligen blev albumet Animator starkt influerad av att en nära vän till bandet dog under inspelningen.
Benjamin Gibbard – Från Death Cab for Cutie har precis släppt sitt första soloalbum, som är ett enkelt, halvakustiskt pop-album, på gränsen till lite tråkigt. Aimee Mann sjunger med på duetten Bigger Than Love, men jag tyckte att låten Lily var lite bättre, även I’m Building a Fire ger mig lite Death Cab vibbar, vilket naturligtvis är bra.
Sen är Neil Young tillbaka igen, piggare än på länge med biografisläpp och 27 minuterslåtar. BKO släpper Du borde tycka om mig som tar dem ännu längre från jazzen, men är ett klart välproducerat album. Martha Wainwright gjorde ett fantastiskt avslut på sin konsert på Strand med låten Proserpina i torsdags (vilket gottgjorde det faktum att jag inte fick höra Bloody Mother Fucking Asshole som var anledningen till att jag var där).
/Rikard
Listan: November 2012