När Trespassers dök upp på spotify för någon månad sedan hade jag nästan glömt bort dem. Jag fastnade aldrig för No balance palace (2005) och Aftermath/Zitilites (2003) har jag slutat lyssna på, även om det är en riktigt bra skiva.
Michael plockade ut The Indian på hans februari lista, och det är nog en av de bästa låtarna på albumet, och det gjorde mig lite intresserad av att skriva en recension, eftersom jag tycker de inte riktigt fått den uppmärksamheten de förtjänar.
Det är 10 låtar på skivan, och de är mellan 2 och 6 minuter långa alla, och inget som sticker ut. En ganska konventionell skiva som inte förvånar eller avskräcker. Men jag gillar den. Den är så jämn och enkelt producerad att den tål att lyssnas på många gånger. Men konstigt nog lyckas jag aldrig riktigt penetrera skivan – och jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt.
De första 3-4 gånger man lyssnar igenom skivan vet jag att den bara måste gå i bakgrunden, så man kan vänja sig – därefter brukar låtarna växa och bli bättre, eller så inser man att det helt enkelt inte är bra. På Trespassers lyckas jag aldrig riktigt komma ihåg låtarna men inte heller tröttna på dem. Och jag kommer inte ihåg vilka jag gillar eller vad de heter, men jag hoppar heller inte över någon låt. Så fort jag försöker hålla fast den med båda händerna glider den iväg som en hal tvål. Men betyder inte att jag inte tänker plocka upp den igen och försöka en gång till. Vi får se vad spelningen på Kägelbanan gör med intrycket av skivan…