Precis som Marcel Prousts (ursäkta den pretentiösa referensen) och hans madelainekaka, har jag upptäckt en egen, Caetano Velosos ”Cucurrucueu Paloma”.
För er som inte känner till referensen så var det doften när Marcel doppade sin kaka i teet som gjorde att han fick en deja-vu känsla och en massa gamla minnen vällde fram som han helt hade glömt bort.
Jag var ute och joggade (pölsade) i snön när jag hörde skådespelerskan Josephine Bornebusch berätta att hennes make älskade ovan nämnda låt, men att inte någon i hennes bekanskapskrets kände till Caetano. Men där den började spelas så kom jag direkt på var jag hört den tidigare, trots att jag nog endast hört den en enda gång och att det var 8 år sedan, 2003, då filmen Hable con ella (Tala med henne) kom ut på bio.
Tänk dig att du befinner dig i Spanien en sval men skön sommarkväll, i någon storstad. Du är ute och går efter att ha ätit en god middag och du ser en folksamlig vid ett kafé. När du går fram för att se vad som händer ser du Caetano sittandes med en guitarr och han börjar spela Cucurrucueu Paloma och tiden stannar. Själva kontrasten mot ett slaskigt stockholm bara förhöjde effekten.
/Rikard